Emelie, 27 September 2006
Tiden bara rinner iväg i vissa sammanhang. Det har tydligen gått tre månader redan sen du kom hem och gjorde mig på tophumör som vanligt! Men nu är det dags för dig att åka tillbaka till Chile. Usch va jag kommer sakna dig den här gången. Kommer troligtvist bli värre då vårat vänskapsband bara blir starkare för var dag som går. Men känns skönt att man alltid kommer kunna nå dig på telefonen, bara att höra din röst får mig nämligen att känna mig stark. Du bygger upp en sida av mig som jag aldrig trott någon någonsin skulle kunna göra. Du får mig att kämpa igenom problemen och vara stark.
Johan min vän, jag älskar dig.
Johan min vän, jag älskar dig.
Emelie, 15 September 2006
Jag trodde en gång på att människor kunde förändras, eller rättare sagt förändra dess beroenden. Men jag upptäckte nu efter mina 17 år att det är något starkt, något som sitter kvar, något som inte förändras. Jag vet inte om det är tiden eller bara omgivningen som gör att problem blir större just nu. Eller så är det bara problemen i sig själva som blir större och större. Man bör ta tag i sina problem när de är som minst, för mina tycks ha växt..
Att förändra en person går nog aldrig om personen i fråga inte själv vill förändras. Man måste nog komma med något superbra argument till varför personen ska förändras, och få den att ha viljan och styrkan själv. Svenska politiker däremot anser nog att sätter man en person på en avgiftningsanstalt, så kommer den lyckas. Men det är väldigt få som stannar kvar och kämpar om de själva inte vill från början då vi nästan bara har frivilliga anstalter i sverige, eller nja.. vi har nog hyfsat många om man ska säga "ofrivilliga" anstalter i Sverige bara att få in någon man älskar och bryr sig om där, är nog ingen dans på rosor då de nästan måste ha begått ett brott eller fler för att få en plats.
Det är som en vägg man byggt upp för andra att se, en skyddsram runt om än själv så ingen annan kommer in. Man visar en sida av sig själv som man tror andra ska respektera och se upp till. Det är nog bara de väldigt närmsta personerna man har som egentligen vet hur man är och lever. Jag undrar egentligen hur många det är som köper alla dess märkesprylar bara för att få respekt? För att passa in i en gemenskap..
Alla vill väl vara lyckliga, men får man göra vad som helst för att det lyckliga livet ska slå igenom? Och hur klarar samvetet all ens beslut egentligen?
Att förändra en person går nog aldrig om personen i fråga inte själv vill förändras. Man måste nog komma med något superbra argument till varför personen ska förändras, och få den att ha viljan och styrkan själv. Svenska politiker däremot anser nog att sätter man en person på en avgiftningsanstalt, så kommer den lyckas. Men det är väldigt få som stannar kvar och kämpar om de själva inte vill från början då vi nästan bara har frivilliga anstalter i sverige, eller nja.. vi har nog hyfsat många om man ska säga "ofrivilliga" anstalter i Sverige bara att få in någon man älskar och bryr sig om där, är nog ingen dans på rosor då de nästan måste ha begått ett brott eller fler för att få en plats.
Det är som en vägg man byggt upp för andra att se, en skyddsram runt om än själv så ingen annan kommer in. Man visar en sida av sig själv som man tror andra ska respektera och se upp till. Det är nog bara de väldigt närmsta personerna man har som egentligen vet hur man är och lever. Jag undrar egentligen hur många det är som köper alla dess märkesprylar bara för att få respekt? För att passa in i en gemenskap..
Alla vill väl vara lyckliga, men får man göra vad som helst för att det lyckliga livet ska slå igenom? Och hur klarar samvetet all ens beslut egentligen?